where the story ends - och reser sig igen

Utan någon som hälst förvarning har jag skaffat en ny blogg som omväxling, vilket betyder att detta förmodligen blir det allra sista inlägget på fem indianer. Min nya blogg kallar jag http://www.implosioner.blogg.se, jag lägger det här bakom mig nu.

ny start.

APE RAPE ESCAPE - COMA HEART

Det skulle inte sitta helt fel med lite mindre komfirmationsträffar och lite mer hålfria strumpor. Jag äger för tillfället en strumpa utan hål. Den borde ramas in och hängas upp på väggen.

Ett gäng bilder från mitt rum. Lite lagom random en torsdag som denna.



23:31

Jag kastar stenar mot solen, för jag hatar den. Jag hatar ljuskällor.
Fast det är bara så på låtsas. Jag behöver nog inte äns nämna att det regnade på skolavslutningen, eftersom att det nästan är inskrivet i Arbogas historia. Efter tre timmars konstant tuperande och hårprayande kan man inte säga så mycket annat än tack Gud för att du pissade oss i ansiktet åter igen. Jag hade mössa på mig i kyrkan. Tim och Ruth fick åka traktor genom staden och jag var avundsjuk hela vägen ut och in.

Förutom skyfall och orättvisor kan jag medela att Kent släpper sitt nionde studioalbum, som de hade tänkt kalla 'En plats i solen', den 30 Juni. Än så länge har de släppt två singlar, orgasmattacker båda två.

SPÅR 08 GAMMLA ULLEVI


Hör du ljudet av juli där utanför?
Sist vi sågs var det vinter och en meter snö
Jag kan höra musiken du gav mig i natt
Så här lät det medan ångesten kom ikapp
Jag vill höra en öde helg explodera utanför ditt fönster
Ibland blir jag så störd av tystnaden här
Jag tänker på dig
Jag tänker på dig
Jag tänker på dig ibland
Ge mig en ny drog som tar mig nånstans
Jag behöver en ny medicin och ett nytt land
När jag faller lycklig och fri var det falskt alarm, falsk marknadsföring
men även inbitna lögnare har sin charm
Jag kan höra musiken du gav mig i natt
Stå still, jag loopar samma tack
men det finns nåt där som bara måste bli sagt
Jag tänker på dig
Jag tänker på dig
Jag tänker på dig ibland

SPÅR 03 SKISSER FÖR SOMMAREN



Hur känner du nu?
Känner du någonting?
Hur känner du nu?
Jag väntade mig ingenting
Och hundratusen ögon stirrar på oss, ingen ser
Och hundratusen röster skriker efter något mer
Snälla säg det igen,
och säg det igen
Snälla säg det igen, snälla säg det igen
Snälla säg det igen,
snälla säg det igen
Hur tänker du nu?
Jag väntar mig en värld
Hur tänker du nu?
Hallå, är det nån där?
Miljoner ord förvinner ner i förrgårs svarta hål
som hundratusen åsikter som ingen lyssnar på
Snälla säg det igen,
Snälla säg det igen
Du vet ingenting om mig
(Snälla säg det igen)
Jag vet ingenting om dig
(Snälla säg det igen)
Hur känner du nu?
Känner du någonting?
Hur känner du nu?
Jag väntade mig ingenting
Och hundratusen ögon stirrar på oss, ingen ser
Och hundratusen röster skriker efter något mer
Snälla säg det igen,
och säg det igen
Snälla säg det igen, snälla säg det igen
Snälla säg det igen,
snälla säg det igen
Hur tänker du nu?
Jag väntar mig en värld
Hur tänker du nu?
Hallå, är det nån där?
Miljoner ord förvinner ner i förrgårs svarta hål
som hundratusen åsikter som ingen lyssnar på
Snälla säg det igen,
och säg det igen

It’s just the price I pay

Now they’re going to bed
And my stomach is sick
And it’s all in my head
But she’s touching his chest
Now, he takes off her dress

Brian, top marks for not trying

Okej, I korta drag. Göteborg är större än Arboga. Rätt mycket större. Det suger att man inte kan köpa göteborgska, vilket måste vara den ultimata dialekten. Liksom, du får la flö dig, äru go i hövve eller? Jag smälte ner någonstans där, och klibbade fast mig. Förutom de pengar jag hade samlat ihop drog jag med mig ett påbörjat töjt öra och en redig jävla infektion som satte sig i varenda vrå utav min kropp. Mitt öra var större än mitt huvud. Ungefär.

Hela Göteborg var som en puls rakt igenom, som jag har varit i alla städer och ramlar blandat med Tro och tvivel plus sextusen okoncentrerade tankar, spårvagnar och saknadskänslor som sved och stack i mig, i en slags remix. Det där glittrande ljudet i början av fireflies, lite sådant också.




-

I morgon åker jag till Göteborg. På riktigt. Till Långedragspaveljongens, Gullbergs kajs, Pååls, Stridbergslidens och Magasingatans hemstad. Ett Håkan Hellströmsland. På riktigt. Så som jag har bönat och bett på mina bara knän, erbjudit att offra min högra arm och nästan dödat för att få uppleva den äkta GBGvinden, magiskt men tragiskt. Thanks Jesus!
pics by oli sykes.

-



stenbrott/utbrott

Och slutligen kommer man till den punkten då man måste rensa datorn för att få tillräckligt med space för bilder. klick, gone, klick, gone, klick, gone, rensa papperskorgen, gone föralltid. Av alla dessa hundratals bilder jag klickade bort fann jag en ihopskrammlad mapp med bilder från i våras, somras och höstas. Med andra ord, den brunhåriga perioden, den perioden som rann iväg när jag behövde den som mest. Jag var flickan med kappsäcken och röda converse, hon med klänningar och ruffsigt hår. Flickan som dyrkade Håkan Hellström, flickan som var över gränderna och utanför ramarna. Jag minns den där flickan, som en vän jag egentligen borde glömma bort. Min vän som älskade att leva, älskade sina rädslor och älskade att hjälpa svaga människor upp. Den flickan var en fas mellan en sömn till ett uppvaknande, hon var en luddig dröm, hon fanns inte. En dag var hon borta, och jag stod där ensam och rädd, utan röda converse eller kappsäck. Jag började känna saker igen, som innan hon flyttade in i min kropp. Jag fick känslor som gjorde ont på riktigt, jag hade alltid gråtit, men nu var mina tårar som frätande, äcklig syra som hade sönder mig och gjorde mig trasig. Ihålig och tom. Mänsklig mer eller mindre, det är där jag står nu.

what's up, kiddos?

1. Bam Margera
2. steve O
3. Johnny Knoxville
4. Oliver Sykes
5. Håkan och Henrik (HAHAHAHAHA JAG KISSAR PÅ MIG!!)

(klicka på bilderna för större format)

luften bor i mina steg

Andra veckan prao är lika med andra veckan tidiga morgonar och tre koppar kaffe om dagen. Jag håller till på mammas förskola, vilket är ett helt okej ställe att fördriva tid på. Inte är jag skeptisk över att solen skiner heller, den tajmade sig in riktigt lägligt faktiskt. Det är vår nu, och det känns. Och den behövdes.

folk börjar slåss i trängseln


Påsk i Arboga innebär inga större förändringar. Man stöter på lite påskris här och där, 75 % av alla man krockar med är onyktra och jätteglada, om man inte ser sig för kan man halka på en ölburk och trilla ner i ån och kroppen får en kalciumshock eftersom att man tredubblar intaget av ägg. Det är lite tajt med öppettider också, vilket stör mig som fan. Anton är glad i alla fall, as you can see.

man skymtar fönstren bakom röda löv

En halvmulen tisdag kan man åka till Örebro med sin syster för att handskas med lite pengar som man egentligen behöver till viktigare saker.

KENT @ CONVENTUM

Det värdefullaste jag har ägt det senaste tre månaderna är någoting jag har nattat på kvällen, pratat med, hållt om, kysst och älskat. Kentbiljetten i egen hög person. Den finaste papperslappen som någonsin besökt min finhylla. Nu är den igentligen ganska värdelös. För de flesta är den det. Det ända jag kan andvända den till nu är som en reminding om den bästa kvällen jag någonsin upplevt. Smart som jag är glömde jag den i mammas västa på väg in, och jag bröt mer eller mindre ihop innan jag ens kommit innomhus. En förjävla snäll portvakt fixade dock in mig senare. 20:58 intog Kent scenen med Taxmannen. Och jag rös, jag dog innombords av lycka och min gåshud vägrade att lägga sig trotts att det var helt psykat varmt bland allt folk. Halvägs igenom Mannen i den vita hatten fångade vi Martins handuk, vilken vi var tvungna att slåss för, och ja, hans svett luktar underbart.



time left to Kent

time to destination: 12 hours and 45 minutes
Mood: fucking awesome

if the silence takes you then I hope it takes me too


bloglovin
RSS 2.0