-

I morgon åker jag till Göteborg. På riktigt. Till Långedragspaveljongens, Gullbergs kajs, Pååls, Stridbergslidens och Magasingatans hemstad. Ett Håkan Hellströmsland. På riktigt. Så som jag har bönat och bett på mina bara knän, erbjudit att offra min högra arm och nästan dödat för att få uppleva den äkta GBGvinden, magiskt men tragiskt. Thanks Jesus!
pics by oli sykes.

Och slutligen kommer man till den punkten då man måste rensa datorn för att få tillräckligt med space för bilder. klick, gone, klick, gone, klick, gone, rensa papperskorgen, gone föralltid. Av alla dessa hundratals bilder jag klickade bort fann jag en ihopskrammlad mapp med bilder från i våras, somras och höstas. Med andra ord, den brunhåriga perioden, den perioden som rann iväg när jag behövde den som mest. Jag var flickan med kappsäcken och röda converse, hon med klänningar och ruffsigt hår. Flickan som dyrkade Håkan Hellström, flickan som var över gränderna och utanför ramarna. Jag minns den där flickan, som en vän jag egentligen borde glömma bort. Min vän som älskade att leva, älskade sina rädslor och älskade att hjälpa svaga människor upp. Den flickan var en fas mellan en sömn till ett uppvaknande, hon var en luddig dröm, hon fanns inte. En dag var hon borta, och jag stod där ensam och rädd, utan röda converse eller kappsäck. Jag började känna saker igen, som innan hon flyttade in i min kropp. Jag fick känslor som gjorde ont på riktigt, jag hade alltid gråtit, men nu var mina tårar som frätande, äcklig syra som hade sönder mig och gjorde mig trasig. Ihålig och tom. Mänsklig mer eller mindre, det är där jag står nu.

1. Bam Margera
2. steve O
3. Johnny Knoxville
4. Oliver Sykes
5. Håkan och Henrik (HAHAHAHAHA JAG KISSAR PÅ MIG!!)

(klicka på bilderna för större format)

Andra veckan prao är lika med andra veckan tidiga morgonar och tre koppar kaffe om dagen. Jag håller till på mammas förskola, vilket är ett helt okej ställe att fördriva tid på. Inte är jag skeptisk över att solen skiner heller, den tajmade sig in riktigt lägligt faktiskt. Det är vår nu, och det känns. Och den behövdes.

Påsk i Arboga innebär inga större förändringar. Man stöter på lite påskris här och där, 75 % av alla man krockar med är onyktra och jätteglada, om man inte ser sig för kan man halka på en ölburk och trilla ner i ån och kroppen får en kalciumshock eftersom att man tredubblar intaget av ägg. Det är lite tajt med öppettider också, vilket stör mig som fan. Anton är glad i alla fall, as you can see.

En halvmulen tisdag kan man åka till Örebro med sin syster för att handskas med lite pengar som man egentligen behöver till viktigare saker.

Det värdefullaste jag har ägt det senaste tre månaderna är någoting jag har nattat på kvällen, pratat med, hållt om, kysst och älskat. Kentbiljetten i egen hög person. Den finaste papperslappen som någonsin besökt min finhylla. Nu är den igentligen ganska värdelös. För de flesta är den det. Det ända jag kan andvända den till nu är som en reminding om den bästa kvällen jag någonsin upplevt. Smart som jag är glömde jag den i mammas västa på väg in, och jag bröt mer eller mindre ihop innan jag ens kommit innomhus. En förjävla snäll portvakt fixade dock in mig senare. 20:58 intog Kent scenen med Taxmannen. Och jag rös, jag dog innombords av lycka och min gåshud vägrade att lägga sig trotts att det var helt psykat varmt bland allt folk. Halvägs igenom Mannen i den vita hatten fångade vi Martins handuk, vilken vi var tvungna att slåss för, och ja, hans svett luktar underbart.