-

Och slutligen kommer man till den punkten då man måste rensa datorn för att få tillräckligt med space för bilder. klick, gone, klick, gone, klick, gone, rensa papperskorgen, gone föralltid. Av alla dessa hundratals bilder jag klickade bort fann jag en ihopskrammlad mapp med bilder från i våras, somras och höstas. Med andra ord, den brunhåriga perioden, den perioden som rann iväg när jag behövde den som mest. Jag var flickan med kappsäcken och röda converse, hon med klänningar och ruffsigt hår. Flickan som dyrkade Håkan Hellström, flickan som var över gränderna och utanför ramarna. Jag minns den där flickan, som en vän jag egentligen borde glömma bort. Min vän som älskade att leva, älskade sina rädslor och älskade att hjälpa svaga människor upp. Den flickan var en fas mellan en sömn till ett uppvaknande, hon var en luddig dröm, hon fanns inte. En dag var hon borta, och jag stod där ensam och rädd, utan röda converse eller kappsäck. Jag började känna saker igen, som innan hon flyttade in i min kropp. Jag fick känslor som gjorde ont på riktigt, jag hade alltid gråtit, men nu var mina tårar som frätande, äcklig syra som hade sönder mig och gjorde mig trasig. Ihålig och tom. Mänsklig mer eller mindre, det är där jag står nu.